It’s a rare occurrence to be officially called upon to integrate both of my professions into a single freelance job. Among these unique tasks, one that stands out as a favorite is the co-production of a concert for the Höör Barock Festival 2022, centered around the topic of the climate crisis. The guiding theme behind the concert in question was the emphasis on locality as a means to promote sustainability. Initiated by a vernissage featuring the incredible local artist Lukas Nagel, the concert seamlessly would blend baroque Tafelmusik with Playford’s delightful tune “Strawberries and Cream.”

During the first part of the concert, I was espected to take the stage intermittently, inviting local food producers to present their businesses and providing fresh organic ingredients for a delicious dessert. Guess what? Yes, “Strawberries and Cream”, artfully prepared by members of the Höör Barock Friends Association, and later served during the concert break.

The second half of the concert was supposed to take on a more serious tone, featuring longer and more intricate musical works, prefaced by a speech on climate change. That was the trickiest part. The usual delicate and somewhat impossible balance—realistic but not depressing, appropriate for a diverse audience of Swedish early music enthusiasts. Nervous yet compelled, I meticulously drafted and revised the speech until the night before the festival.

As the show unfolded, the first half was engaging and positive, and the break offered delightful culinary pleasures. Then came the serious part. Standing before the microphone, the orchestra behind me, I delivered my speech. My words cut through the silence of the venue, addressing the worries, the dangers, our current situation, and what we stand to lose. I didn’t blame. Guilt i a dangerous tool which needs to be handled with caution. And in the end, there was hope, with music being a part of it, intricately and magically interacting with the unfathomable complexity of climate change, making it slightly more bearable. And so, the music began.

Feel free to read the transcript of my speech as a memory or perhaps a source of inspiration.

“Security, secure, free from dangers, safe: a secure environment. Or someone who does not need to worry; something that instills calm. Tranquility. Safety. And Protection. Something reassuring. Reliable and Stable. Trustworthy. It sounds wonderful, doesn’t it? Security, one of the keywords in political rhetoric. We want security for our children. For our elderly. For ourselves.

Security is something we have strived for since time immemorial. Sometimes more successfully, sometimes less. And ultimately, the desire for safety and prosperity has driven on a tremendous economic development using the Earth’s resources, reducing poverty and famine, fostering innovation and science, and intensifying culture, at least for some. But it has also resulted in the greatest threat in history to humanity’s security. Safety. Protection.

Our security depends on climate’s dare game. ‘We’ have created an imbalance.

Everything depends on…
On us. On them. On you. On me.

Home should be secure. And Höör has become mine.

Höör, with its beautiful forests, Fugdaröd, Stenskogen, and Klintaskogen.
Watercourses like Vaxsjön, Dagstorpssjön, Ringsjöerna.
Species like Barbastell bat, wood anemone, and whooper swan.
Höör, providing its residents with local groundwater. A resource that is becoming less ensured. Created by a nature that is increasingly under pressure. A nature we are utterly dependent on. That we are a part of.

Did you know that
Humans and their livestock account for around 96% of the Earth’s mammal biomass. Only 4% are wild animals.
Or that 2/3 of the world’s land area is cultivated. And the figure is increasing.
Areas that are often managed with large machinery. From a time marked by abundance that no longer exists. That demands a lot. That wastes a lot. That destroys too much.

We are heading towards a wall and cannot change course. Extreme weather will wreak havoc more and more often. The Ringsjöarna will overflow.
Forests will catch fire. Devastated by storms. Groundwater sources will run dry.
Höör’s 6-year-olds will likely witness both 100- and 500-year rainfalls during their lifetime, filling and rushing through Höör’s stream, flooding plots, and carrying away treehouses built nearby. These are rainfall events that statistically occur no more than once every 500 years.

‘We’ have created an imbalance.

Those who love Höör’s nature, Munkarp’s old pasture-enclosed meadows as relics from times past, blueberry bushes at the forest edge in Hallaröd, Fulltofta’s ghostly wetlands. They would do well to practice grief. Because this nature will change.
Yet, we, the Swedes, are fortunate. Our place will probably remain habitable. But the Earth’s habitable places are diminishing, and people will come. As climate refugees. Or as tourists. Solitary beaches may become a rarity. Hiking trails crowded. Siestas in summer a habit.

We are heading towards a wall and cannot change course.
And the helm steering our course is inexorably locked in old habits, power structures, repression, denial, or resignation.

Yet, we are only human…
And at the same time, that’s exactly what we are. Humans. Who, in the course of evolution, have surprised with their adaptability. Resourcefulness. Who can destroy and overcome. Who can dwell on hatred and spread love. Empathy. Acceptance and understanding. These are fantastic tools.
Tools that are needed to survive this. So that future generations might have the same opportunities as we do.
It seems so immense.
But much can be done.
You can start small. Look around. Inspire those closest to you. Spread ideas. Review your own choices. In life. Swim against the current.
Let’s take it as a dance.
And while the major adaptation efforts and restructuring are ongoing worldwide, in Sweden, in Höör, with contingency plans for heatwaves, electrification, climate risk analyses, and action programs,
we can contribute our share.
Give time to each other instead of things. Slow down and get to know the beauty that surrounds us, which doesn’t require long journeys. Experience the joy of gardening. Cooking. Take time. Borrow and share instead of buying for yourself.
Or why not attend a local concert, eat locally produced dessert, support the local economy, and thus consume, but with minimal consumption of the Earth’s resources.
We can start a new chapter. For us and for the world. A new movement in life’s symphony. Let’s take it as a dance. One step at a time.”

Original Speech in Swedish
Trygghet, tryggt, dvs fri från faror, säker: en trygg miljö
Eller någon som inte behöver o-roa sig; något som in-ger lugn. Ro. säkerhet. Och Skydd. Som är betryggande. Pålitligt och Stabilt. Förtröstansfullt. Det låter underbart, eller hur? Trygghet, ett av ledorden i politisk retorik. Vi vill ha trygghet för våra barn. För våra Äldre. För oss själva.
Trygghet har vi strävat efter sen urminnes tider. Ibland mer, ibland mindre lyckat. Och slutligen har önskan efter säkerhet och välstånd drivit på en ekonomisk utveckling med hjälp av jordens resurser, som minskat fattigdom och svält. Som forcerat innovation och vetenskap. Som intensifierat kultur. Men som samtidigt resulterat i historiens största hot mot mänsklighetens trygghet. Säkerhet. Skydd.
Vår trygghet hänger på klimatets vågspel. Vi har skapat obalans.
Allting beror på…
På oss. på dem. på dig. på mig.
Hemmet ska vara tryggt. Och Höör har blivit mitt..
Höör med sina vackra skogar, Fugdaröd, Stenskogen och Klintaskogen
Vattendrag som Vaxsjön, Dagstorpssjön, Ringsjöerna
Arter som Barbastell fladdermus, backsippa och sångsvan
Höör som försörjer sina invånare med eget lokalt grundvatten. En resurs som är allt mindre säkerställt. Som skapas av en natur som är allt hårdare pressad. En natur som vi är fullständigt beroende av.
Visste ni att
Människan och hennes boskap och husdjur motsvarar 96% av jordens däggdjur- biomassa. Bara 4% utgör vilda djur.
Eller att 2/3delar av världens landytor är kultiverade. Och siffran ökar.
Ytor som oftast är förvaltade med stort maskineri. Från en tid präglat av överflöde som inte längre finns. Som kräver mycket. Som slösar mycket. Som förstör för mycket.
Vi kör mot en vägg och lyckas inte ändra kurs. Extremväder kommer att härja allt oftare. Ringsjöarna kommer att välla över.
Skogar fatta eld. Förödas av stormar. Grundvattenkällor kommer att sina.
Höörs 6-årignar kommer troligen under sin livstid bevittna både 100- och 500-års-regn fylla och forsa genom Höörs ån, översvämma tomter och föra bort träkojor som byggds i närheten. Detta är regnväder som statistiskt inträffar högst en gång på 500 år.
Vi har skapat obalans.
Den som älskar Höörs natur, Munkarps gamla gärdsgårdsinhängnade ängar som reliker från förfluten tid, blåbärsriset vid skogsbrynet i Hallaröd, Fulltoftas spöklika våtområden. Den får öva sig i sorg. För att denna natur kommer att förändras.
Ändå är vi lycklig lottade. Vår plats förblir troligen beboligt. Men jordens beboeliga orter blir färre och dit söker man sig. Som klimatflykting. Eller som turist. Ensliga badstränder blir en sällsynthet. Vandringsleder bli lämmeltåg. Siesta på sommaren en vana.
Vi kör mot en vägg och lyckas inte ändra kurs.
Och rodret som styr vår kurs är obönhörligt låst i gamla vanor, maktstrukturer, förträngning, förnekelse eller uppgivenhet.
Vi är också bara människor…
Och samtidigt är det just det vi är. Människor. Som i evolutionens gång har överraskat med sin anpassningsförmåga. Uppfinningsrikedom. Som kan förstöra och övervinna. Som kan älta hat och sprida kärlek. Empati. Acceptans och förståelse. Det är fantastiska verktyg.
Verktyg som behövs för att klara det här. Så att framtida generationer kanske kan få samma chanser som vi.
Det verkar så stort.
Men mycket finns som kan göras.
Man kan börja i det lilla. Titta omkring sig. Inspirera de närmaste. Sprida idéer. Se över de egna valen. I livet. Gå mot strömmen.
Låt oss ta det som en dans.
Och medan de stora anpassningsarbetena och omstruktureringarna pågår, i välden, i Sverige, i Höör, med beredskapsplaner för värmeböljor, elektrifieringen, klimatriskanalyser och åtgärdsprogram,
kan vi dra vårt strå till stacken.
Skänka tid till varandra i stället för prylar. Sakta ner och lära känna det vackra som omger oss och som inte kräver långa resor. Uppleva glädjen i att odla. laga mat. Ta sig tid. Att låna och dela i stället för att köpa själv.
Eller varför inte att gå på en lokal konsert, äta lokalt producerat dessert, stödja den lokala ekonomin och på så vis konsumera, men utan nämnvärd förbrukning av jordens resurser.
Vi kan inleda ett nytt kapitel. För oss och för världen. En ny sats i livets symfoni. Låt oss ta det som en dans. Ett steg i taget.
Upphovsrätt innehas av Hanna Thiel. Du får lov att använda och citera delar eller hela verket i icke kommersiellt syfte, så länge du namnger upphovsrättsinnehavaren